Sov gott Duke!

Hej!
Jag har haft några dagar här på mig att smälta det hemska besked jag fick i onsdags att vår Duke inte mådde så bra i sina höfter.
Jag har misstänkt en längre tid att vår kille inte var som han skulle, men jag ville väll inte riktigt se att det var så dåligt som jag egentligen visste att det var!
Vi åkte i onsdags till specialveterinären Erik Persson på Dalby veterinären för Duke hade de senaste veckan blivit sämre i sina höfter och var alldeles ostabil i sin bakdel.
Det räckte att Erik tog en blick på honom och jag såg i hans ögon när han undersökte Duke att detta var inte bra!
Han gav honom avslappnande medel och tog en plåt på hans höfter.
Efter 2 minuter kallade han in mig och jag bara visste....
Jag var alldeles tyst och Erik sade:- Pernilla, du är alldeles för kunnig på detta och jag vet att du ser vad som är felet. Mitt hjärta bara värkte av gråt och jag fick först bara fram en nickning och sedan skrek jag rätt ut!
Att se dessa plåtar på en älskad kompis var att flashas bakåt i tiden då jag såg det samma på Atlas.
Det jag aldrig ville uppleva igen hände...

Jag hörde i dimma hur Erik förklarade för mig att Duke inte hade någon framtid och det bästa jag kunde göra för min älskade hund var att låta honom somna in.
Vet ni hur tufft det är? Vet ni hur ont det gör att mista sin älskade hund?
Det är hemskt!
Tårarna tar liksom aldrig slut och beslutet jag tog var att låta honom somna in där hos Erik.
För att väcka upp en hund som är så dålig som han var och inte hade en framtid, är att att plåga honom ännu mer.
Jag hade 3 underbara månader tillsammans med Duke!
Han var en väldigt vacker kille med ett underbart sätt och han var alltid med mig var jag än var!
Jag njöt av honom, han njöt av att vara med mig och min familj.
Han hade en speciell kontakt med Oliver och ville alltid ligga nära honom.
Minnen finns och är många fast vi bara fick dessa 3 månader.
Det är tomt nu, jätte tomt!
I morgon skall vi hämta hans aska och jag skall begrava honom bredvid Atlas under ek trädet i trädgården.
Mina änglar, mina älsklingar....

Jag har frågat mig själv och andra varför det kunde bli så här....
Frågorna är många och det kan bero på många saker, men naturen är ju som den är..

Mina tankar finns hos Dukes uppfödare och jag har fått ett jätte fint stöd i från riktiga vänner och hans uppfödare med familj!
De vet att vi tog ett riktigt beslut och jag hoppas att ALDRIG någon skall behöva uppleva den sorg och ångest jag upplever nu över att ha förlorat min älskade hund!

DUKE MOMMY LOVES YOU!

Sov gott min älskade!